Det viktiga samtalet!

Har gått runt och mått lite halvdåligt på tok för länge nu. Det är en sak som har tyngt mig i ca 2 månader, nått som inte kännts rätt. Så fort jag tänkt på det får jag en klump i magen. Igår tänkte jag igenom situationen och kom fram till att det får bli ett slut på detta. Egentligen är det inte en så stor sak, men att gå runt och må dåligt över det är inte alls bra. Min hälsa måste gå i första hand, och det kommer ändå inte bli någonting av det. Så imorse tog jag telefonen och ringde det viktiga samtalet, nått jag skulle ha gjort tidigare. Men bättre sent än aldrig.

Jag trodde en vuxen person kunde ta det jag kom med, men att snäsa och fräsa var tydligen det hon kunde få fram, och ett klick utan hejdå! Moget. Det var ju bara beviset att jag gjorde rätt, men det kändes inte kul i just den stunden. Har ganska lätt att kunna bli övertalad, vill ju ändå vara alla till lags, inte skapa några bråk.. men jag hade verkligen bestämt mig innan jag ringde att jag måste stå på mig, och det gjorde jag också.. Det känns att jag gjort det rätta för nu mår jag bra igen och behöver inte tänka på det längre.
Är det inte så att man ska följa sitt hjärta och magkänsla? Det gjorde jag och jag är stolt över mig själv att jag ringde och sa som det var, hur jag kände!